Studiematerial om visdomens dygder (utdrag ur Geeta Vahini kap. 23)

1. Ödmjukhet

“Den första dygden är ödmjukhet, frånvaron av högmod. Så länge ni är högmodiga kan ni inte uppnå visdom. En människas beteende bör likna vattnets beteende. Vilken färg ni än häller i vattnet absorberar vattnet färgen och framhåller aldrig sin egen färg. Vattnet är ödmjukt utan fåfänga. Men nuförtiden är människornas beteende raka motsatsen. När de utför den minsta lilla tjänst åt någon eller ger en liten donation är de angelägna om att andra får veta om det. Därför går de runt och skryter om detta eller ser till att det blir offentliggjort. Frånvaron av en sådan fåfänga och ärelystnad är vad som behövs för att vara ödmjuk".

2. Frånvaro av högfärd

“Den andra dygden är frånvaro av högfärd. Det här är en viktig mänsklig dygd. Det betyder frånvaro av falskhet, dryghet, skryt om att man är framstående då man inte är det, påståenden om att man har makt när man inte har någon, att man är en auktoritet fast man inte är det. Här kommer ni läsare att notera en sak. I dag är världen full av dessa falska förespeglingar, detta hyckleri. 

Vilket verksamhetsområde ni än uppmärksammar, vem ni än betraktar, upptäcker ni denna fördärvliga defekt. Länders regeringar är i händerna på människor som hycklar om makt, auktoritet och förmågor. De med ingen kunskap påstår att de vet allt. De som inte ens har någon som hjälper till hemma påstår att de har många följeslagare.

Inom all verksamhet är detta hyckleri det allra första steget. Det fördärvar människor inom alla områden precis som skadeinsekter förstör skörden. Om detta hyckleri utplånas kommer världen att räddas från katastrof. Hyckleri gör att ni förlorar denna värld och nästa. Det är alltid skadligt under alla förhållanden. Det är inte passande för någon människa. Hur skulle det då kunna vara fördelaktigt för andliga sökare?"

3. Icke-Våld

”Den tredje dygden är icke-våld. Det är också en viktig dygd. Våld avser inte enbart fysiskt våld, utan det avser också den mentala smärta som vållas, den ängslan och oro ni utsätter andra för genom era handlingar och ord. Även om ni undviker fysiskt våld kan ni inte påstå att ni inte är våldsbenägna. Era handlingar får inte orsaka smärta och måste vara osjälviska. Era tankar, ord och handlingar måste alla vara fria från varje avsikt att orsaka sådan smärta.”

4. Tålamod, själsstyrka

”Den fjärde dygden är tålamod eller själsstyrka. Det innebär att ni bör bortse från det onda andra utsätter er för, förlusten de orsakar er, hatet de visar er. Se allt detta som illusioner. Med andra ord måste ni utveckla denna grad av tålamod och styrka. Det är inte fråga om att hjälplöst finna sig i det onda andra gör mot er därför att ni saknar styrkan att bemöta dem. Tålamod och uthållighet är ett uttryck för den frid som råder i hjärtat.”

Det är sant att många finner sig i den oförrätt andra tillfogar dem eftersom de saknar fysiska eller ekonomiska resurser eller människors stöd. Detta lidande kan inte värderas som verklig styrka”. 

5. Integritet

”Låt oss nu ägna oss åt den femte dygden: uppriktighet, integritet, ärlighet. Den innebär överensstämmelse mellan handling, ord och tanke. Det gäller både världslig och andlig aktivitet. Detta är en aspekt av den andra dygden, avsaknad av högfärd.”

6. Vördnadsfullt tjänande av den andlige läraren

”Den sjätte är vördnadsfullt tjänande av den andlige läraren. Denna dygd främjar elevens tillgivenhet, så den är till stor fördel. Den andlige läraren som saknar mål kommer dock bara att bringa eleven i fördärvet. Han måste överösa eleven med nåd lika generöst och spontant som kon livnär den lilla kalven med mjölk. Den andliga lärarens undervisning utgör källan och styrkan som gör det möjligt att uppleva sin egen gudomlighet och uppnå befrielse.”

7. Renlighet

”Den sjunde dygden är renlighet - inte bara yttre utan också inre renlighet. Vad innebär då inre renlighet? Frånvaro av affekt och hat, begär och missnöje, lusta och vrede, samt närvaro av goda, alltså gudomliga, egenskaper. Vatten rengör kroppen, sanning renar sinnet, kunskap förbättrar förmågan att tänka och botgöring och disciplin renar individen.”

 8. Ståndaktighet

”Den åttonde dygden är ståndaktighet, orubblig tro, frånvaro av nyckfullhet och egensinne. Sökare måste stå fast vid det de en gång valt att tro på som är främjande för deras andliga utveckling. De bör inte flacka omkring bland olika ideal och välja nytt mål varje dag. Detta åsyftas också med ordet hängivenhet. Nyckfullhet, som är en följd av svaghet, måste helt och hållet undvikas.” 

9. Kontroll av sinnena

”Den nionde dygden är kontroll av sinnena. Var övertygade om att sinnena måste tjäna era bästa intressen, inte att ni ska tjäna sinnenas intressen. Var inte sinnenas slav. Gör dem snarare till era slavar.”

10. Obundenhet

”Så till den tionde dygden: obundenhet eller försakelse– ingen längtan efter sinnesnjutningar som ljud, beröring, form, smak, lukt osv. Sinnena vill uppleva dem för att de stimulerar och ger tillfällig glädje. Sinnena är dock inte intresserade av de upphöjda målen  – rättfärdighet (dharma) – rikedom (artha) – önskan (kama) – befrielse (moksha). Gud (atma) kan bara upplevas genom strävan efter att nå de upphöjda målen”

11. Frånvaro av egoism

 ”Den elfte dygden är frånvaro av egoism – upphovet till alla människans fel och brister. Den egocentriska individen tar ingen hänsyn till vad som är rätt eller fel, gott eller ont, rättfärdigt eller ondskefullt. En sådan person tar inte hänsyn till dessa värden känner inte ens till deras innebörd. Hon är totalt okunnig om rättfärdighet och moral och följer inte lag och rätt. Den som saknar dessa fördärvliga egenskaper är osjälvisk.  Egoism är en fiende förklädd till vän.”

12. Medvetenhet om födelse – död – ålderdom – sjukdom - sorg

”Nästa dygd är medvetenhet om den oundvikliga cykeln av födelse och död, om ålderdom och sjukdom, om sorg och ont och om andra tecken på det obeständiga i denna fysiska värld och livet i den. Fastän många ser allt detta hända dem själva så väl som andra, tar de inte reda på varför det händer och metoderna för att undkomma det. Detta är det största mysteriet, det mest märkliga.

Om man bara söker problemets orsak inser man att vad annat man än må undkomma kan man inte undkomma döden. Det människor nu för tiden uppfattar som lycka är i själva verket endast olycka förklädd till lycka. Inse därför sanningen om detta. Reflektera över bristerna i denna tankegång som förleder en. Då förstärks ens obundenhet till världen, och därigenom uppnår man visdom. Därför, Arjuna! befria dig från födelse, död, ålderdom, sjukdom och sorg. Detta uppmanade Krishna Arjuna med stor kärlek.”

13. Att inte ha begär efter fysiska föremål

"Sedan talade Krishna om, att inte längre ha begär eller sträva efter materiella tillgångar. Begäret att äga saker ni ser är en följd av egoism. ”Jag måste ha detta”. ”Jag måste bli den stolte ägaren av detta värdefulla föremål”. Det är så egoism insisterar. Egoism är ett starkt rep som binder er till fysiska föremål. Avled sinnet från föremålen och betrakta allting som manifestationer av Herrens härlighet. Älska alla ting som uttryck för Hans härlighet, men bedra er inte genom att tro att ägandet av dem gör er lyckliga. Det är en illusion. Ägna inte ert liv åt dessa ting. Använd dem bara efter behov, när det är nödvändigt. Detta impulsiva handlande kommer att vara ett stort handikapp på er väg mot befrielse. Vilka ägodelar ni än förvärvar måste de överges en dag. På den sista resan kan ni inte ens ta med er ett grässtrå eller ett dammkorn. Håll alltid detta faktum i minnet så kan ni uppleva verkligheten."

14. Frånvaro av bundenhet till familj och hem

”Innan man föds har man inga relationer till denna värld och dess materiella ting. Efter döden försvinner de och alla släktingar och vänner.  Vårt liv på jorden är bara en kortvarig period mellan födelse och död. Att fascineras av detta kortvariga liv är verkligen dåraktigt. Begär fördunklar sinnet och gör människor oförmögna att nå högre mål. Sökare som strävar efter befrielse och insikt om sin verklighet måste undvika alla begär, för när man väl börjat ge efter för dem är de svåra att befria sig från, precis som olja man fått på sig är svårt att få bort.”

15. Jämnmod

”Därefter bör en annan dygd uppmärksammas, nämligen jämnmod, att förbli fridfull i glädje och sorg, medgång och motgång, lycka och olycka. Detta är den vises femtonde dygd. Att bli upprymd respektive nedstämd av framgång och misslyckande, vinst och förlust, heder och vanära är en fåfäng reaktion. Acceptera allt som uttryck för Guds nåd, Hans välsignade gåva. Ni bär skor när ni går i oländig terräng, använder ett paraply för att undgå att bli blöta när det regnar och sover skyddade av ett moskitnät för att slippa insektsbett. Likaså utveckla ett orubbligt sinne som helt litar på Herrens nåd och tolererar beröm och klander, nederlag och seger, njutning och lidande med jämnmod. Detta jämnmod framhålls som nödvändigt för att under alla omständigheter modigt kunna möta livets växlingar.” 

16. Hängivenhet

"Nästa dygd är hängivenhet helt utan någon annan känsla eller tanke. När sorg överväldigar er söker ni er genast till Gud. När svårigheter överhopar er tar ni er tillflykt till Gud. När ni återfått er glädje vänder ni Honom ryggen. 

När ni drabbats av feber och er smak fördärvats och er tunga känns bitter vill ni ha lite stark marinad, men när febern avtagit och ni är friska igen uppskattar ni den inte. Hängivenhet är inte ett tillfälligt botemedel. Den innebär oavbruten kontemplation över Gud utan någon störande tanke eller känsla. All aktivitet, all rekreation och allt tal måste genomsyras av kärlek till Gud. Detta är odelad, oavbruten hängivenhet."

17. Ensamhet

"Därefter kommer förmågan att uppleva ensamhet. Den vise söker sig till ensamhet. Man måste uppskatta ensamheten. Det innebär inte att söka sig till en enslig plats fjärran från människors vistelseorter. Man måste uppleva ensamhet och tystnad i sinnet. Alla sinnets invånare måste tvingas eller övertalas att ge sig av. Sinnet bör riktas bort från den materiella världen."

18. Avsaknad av intresse för umgänge med världsligt sinnade

"Den artonde dygden som främjar visdom beskrivs som avsaknad av intresse för umgänge med människor, det vill säga, avsaknad av önskan att umgås med människor som är helt upptagna av världsliga angelägenheter. Man kan behålla sinneslugn till och med omgiven av vilda djur, men det är svårt att behålla bland de världsligt sinnade. Andlig disciplin påverkas av det umgänge ni har. Goda människor gör er goda. Omoraliska människor leder in er på dåliga vägar.

Naturligtvis är det svårt att avgöra vilka som är goda och vilka som är onda och så bosätta sig bland de goda. Därför är det tillrådligt att undvika människor och koncentrera sig på andlig disciplin. Det mänskliga sinnet kan liknas vid järn: Om detta hamnar i gyttja rostar det och löses upp, och om det hamnar i eld befrias det från sitt slagg och blir rent. Därför är det bättre att umgås med visa personer än att välja ensamhet. Tänk på hur Narada, son till ett hembiträde, blev en vis man eftersom han började umgås med goda människor. Rathnakara, en grym jägare, kom i kontakt med de sju vise männen och transformerades därför till den Främste Bland Poeter. Dåligt umgänge är ytterst fördärvligt. En glödhet järnkula är kapabel att orsaka större skada än en eldslåga. En syndfull människa bör undvikas än mer än synden själv. Sökare måste välja sitt umgänge med stor omsorg.”

19. Medvetenhet om skillnaden mellan gudomligt och världsligt.

”Den nittonde dygden är medvetenhet om skillnaden mellan gudomligt och världsligt. Var alltid medvetna om den gudomliga verkligheten, och betrakta kroppen och sinnena som overkliga och obeständiga. Gud är evig, så förlita er bara på Honom, inte på de förgängliga världsliga illusionerna eller tingen. Livet är en kamp för att besegra den illusion som förföljer er. Jag är det Eviga i er alla, så rikta sinnet mot Mig, och engagera er i kampen, förvissade om seger.”

20. Upplevelse av Gud

”Den tjugonde och sista egenskapen man måste tillägna sig är den klarsyn som ger oss en uppenbarelse av den sanna naturen hos Självet, den universella grund som det individuella bara är en skugga av. Det innebär att den andlige sökaren bör ha en stark önskan att få en vision av det universella.

Redan om helhjärtade ansträngningar görs att tillägna sig två eller tre av de ovan nämnda tjugo dygderna kommer de övriga på ett naturligt sätt till sökaren. Ingen speciell ansträngning krävs för att tillägna sig dem. När man gör framsteg på vägen begåvas man inte bara med de tjugo, utan till och med ett större antal dygder. De tjugo tas upp här för att de är de mest betydande, det är allt. Genom andlig disciplin grundad på dessa dygder når man lätt målet. Det var därför Krishna betonade dem.

Har man dessa dygder kan man bli medveten om sitt Själv. Det finns det ingen tvekan om för de leder till kunskapen om att kroppen, sinnena, intelligensen, det inre medvetandet alla är knutna till den världsliga aspekten, till skillnad från den gudsförverkligade människan (purusha) som är obunden av dem alla. Den gudsförverkligade människan är den som är medveten om kroppen, och den som har kunskap om kroppen. När man kan åtskilja guden dsförverkligade människan från den sinnliga världen eller, med andra ord, kan åtskilja kroppen från den som har insikt om kroppen, då blir man vittnet och blir fri från alla spår av begär och önskningar.”

                                                                                                                                                                                                                      Geetha Vahini kapitel XXIII